Med ett gott temperament i Linköping.

Idag har jag ett gott temperament. Jag har fått fart på mitt bloggande. Att få skriva är det bästa jag vet. Med ett roligt insiktsläge i livet där humorn är ett aldrig sinande tillskott tror jag på en fin framtid. Igår umgicks jag med min minsting. Hon är 21 år. Vi pratade om livets mening medan vi gick en promenad i Linköping. Att få tillbringa en dag med sitt eget barn är underbart. Man blir liksom pånyttfödd med ett gott knippe av kärlekskänslor. Mitt känsloliv är starkt förknippat med Linköping. Jag hade en fantastisk tid här som gymnasieekonom. På Katedralskolan i Vasastan. Med massor av vänner och fester som aldrig tog slut! Jag hade så roligt här för alla såg mig som den jag är. Och det var därför som jag hade så många vänner som alltid ville festa med mig. En glädjeyra som resulterat i att jag alltid har kärlekskänslor till staden som Lasse Winnerbäck sjunger om. Jag har aldrig tråkigt här. Och mitt liv känns meningsfullt när jag går till torget och sätter mig på ett café. I Linköping finns det alltid bra saker. Ett gott caféliv och goda restauranger. Och ett konsertliv utan dess like! Domkyrkans katedral har aldrig haft ett så vackert uttryck som när jag är i stan! Mitt minsta barn är så vackert. Hennes bruna ögon är lika uttrycksfulla som mina och vi förenas i ett gemensamt intresse. Att gå till Myrorna och fynda secondhand och äta vegetariskt på en nyöppnad restaurang. Mitt halloumispett är det godaste jag ätit på länge. Take it or leave it!

Katedralskolan är mitt finaste skolminne!

Katedralskolan är mitt finaste skolminne!

The Love Bench i Vasastan. Här sitter jag bra.

The Love Bench i Vasastan. Här sitter jag bra.

Nära domkyrkans gamla kvarter bor mitt yngsta barn.

Nära domkyrkans gamla kvarter bor mitt yngsta barn.